Jennifer

Ni vet när man står i mitten av hundratals människor, skrikandes. Den höga volymen går igenom varje muskel i kroppen och får varenda litet hårstrå att stå rakt upp. Jag älskar känslan, jag älskar att se ett riktigt grymt band spela. Det går nästan inte att beskriva känslan när man står där. Man känner sig så lycklig.

Bandet heter Bleech, och det är en tjej som brukade jobba här som sjunger och spelar bas. Så jäkla coola.

Jag avundas människor med talang och önskar att jag också kunde göra något riktigt riktigt bra. Att jag kunde säga "Jag är bäst på det här"....tror inte att slicka mig på näsan, börja pekfingret åt fel håll eller vicka på lilltårna är talanger att skryta om riktigt.

När jag får barn ska jag definitift sysselsätta dem i tidig ålder..inte överdrivet givetvis, men fan ge ungen en hobby iaf. Min hobby var bygga med lego och kolla vart det tog mig liksom. Hade varit så mycket coolare om jag kunde spela gitarr, piano eller tom. flöjt än att vara byggmästare i lego.

Jag vill ha ett begåvat barn, en ambitiös jävel. Jag tycker sånt ska uppmuntras..man vet inte vad man vill när man är 7år. Nån måste berätta det för dem och jag önskar att någon tvingade mig lite mer att kanske inte hoppa av fotbollslaget efter två veckor eller kanske bundit fast mig vid något intstrument.



Så länge det inte går överstyr, man kan inte va bäst på allt.

Nåja.
En fråga bara, Kommer Tessi med till LDN? Jag förstod inte riktigt hur det blev? :)


Tack för alltid-se-full-ut-på-kort genen MAMMA, TACK SÅ JÄKLA MYCKET!.;)
det är faktiskt inte så hemskt...det där är bara 2drinken. 



Annars så är allt jättebra. Vi hade som sagt Lock-In på puben bredvid...drack Sambucca och åt chillinötter och snackade skit till klockan 4 imorse.
Hade verkligen skitkul. Jag älskar när man hittar en grupp människor som man bara älskar att umgås med. Nu har jag, Simone, Luke och Davey umgåtts ett par kvällar de senaste veckan och det är så avslappnat och vi har alltid skitkul tillsammans. Synd att jag lämnar dem snart.

Sattpå bussen hem för ett par dagar sen..och jag blev rädd för mig själv hur förvirrad jag faktiskt är.  Hela mitt liv har jag haft skitbråttom med att växa upp och bli vuxen, börja jobba, förlova mig och flytta hemifrån. Allt sånt gick så fort och när jag satt där på bussen som körde förbi Big Ben så fick jag på riktigt den här gången "jag är vuxen nu"..

Och det ända jag vill nu är att va 10 år igen, eller iaf va 20 förevigt.