Jennifer

Känns som att jag har fastnat ännu en gång. Som att livet har stannat, hjärtat slutat bulta.
Visst, saker och ting är fint och jag borde inte klaga.
Istället för att vara hemlös IGEN så bokade mannen in oss på hotell, sa att "aldrig kommer jag behandla dig illa, du är min prinsessa och jag gör vad som helst för att du ska må bra"

Så nu bor vi på ett litet hotell i Shepherds Bush, det är inte alltför dåligt men samtidigt inte alltför bra.

Kom precis till jobbet och det första jag får höra är vilket dåligt jobb jag gjorde 2 dar sen. Att jag har tappat min motivation och att jag aldrig försöker längre. 5 min av skit och dåliga ord.

Själklvart har jag ingen motivation till någonting överhuvudtaget när jag omger mig med människor utan drömmar. Utan hopp eller mål i livet. Givetvis tar det inte lång tid innan jag blir exakt likadan. Jag har alltid sett mig själv som ambitiös men jag tror fan inte att "överleva" är en ambition.

Jag vill träffa människor som inspirerar mig, som kan lära mig något. Som vill se och göra. Som vill träffa och träffas.
Som vill göra nytt och nyttigare.

Det jag en gång älskade är det jag avskyr mest av allt.

Man kan inte alltid få som man vill, och jag vet att jag låter bortskämd som sitter och klagar på ett liv som jag faktiskt har valt och skaffat mig helt själv.

Nästa mars/april..2012. Då kommer jag tillbaka till Stockholm.

Fan för London ibland.

Nu ska jag försöka hitta nått att äta här på jobbet. Är ännu en gång fattigare än en dammtuss och har inte råd att äta. Kanske är det lika bra.

Älskar er mest. Saknar er så förbannat mycket.

Vill bara hem hem hem.
Krama om er alla och få känna mig trygg igen. Som för ett par veckor sen.

Tur att jag har mannen iaf. Honom älskar jag och litar på till 100%.

Puss