Jennifer

Hej mina fina!

Hoppas ni har det fint, det har jag, eller det går väl upp och ner som vanligt kan man väl säga. Det är väl aldrig så bra att ögonen gnistrar fulla av glädje eller att jag hoppar upp och ner av lycka.

Jag tror att det beror på att jag någonstans långt inom mig har gett upp hoppet om London. Det som cirkulerar i mitt huvud mest nuförtiden är Stockholm. Hela tiden. Så fort jag gör något så tänker jag, "Undra hur det hade varit om jag gjort detta i Stockholm istället"

Läste igenom gamla inläg för ett tag sen, även från tiden i barcelona, och så många ggr i mitt liv har jag skrivit "Det här är den största händelsen i mitt liv" Eller "Detta kommer förändra allting".

Jag visste inte om det tidigare, men den största händelsen eller det som kommer förändra allt har ju inte varit när jag har flyttat runt, när jag har flytt, försökt springa ifrån mitt eget liv ihopp om att få leva någon annans.
Det är ju nu det händer.

Fan vad jag längtar tillbaka.
Skrev också för ett bra tag sen att jag aldrig mer skulle kunna flytta tillbaka hem, att det skulle vara det svåraste jag gjort.

Men det kan fan inte vara svårare än något annat jag gjort i mitt liv. Barcelona var halvsvårt, allt var nytt och vi visste väl inte riktigt vad vi pysslade med, första tiden i London var superlätt nu när jag tänker tillbaka, hade pengar, tid och vänner och livet var en fest.
Australien var väl en salig blandning av dem båda, jag visste inte vad jag pysslade med och det var väl det som var anledningen med hela den resan..."hitta mig själv".
Även fast jag inte riktigt hittade mig själv så lärde jag mig otroligt mycket om vad som betyder något här i livet. Att varken pengar, tid eller vänner spelar någon roll.

Kommer ihåg när jag stod helt själv i Sydney och kollade på det där förbaskade Operahuset, bara jag och operahuset. Jag och huset. Grät en skvätt, tyckte synd om mig själv och sen så satte jag mig på bussen tillbaka till Melbourne och en vecka senare var jag tillbaka i London. Det gick liksom inte.

Vad jag försöker säga är att det tog förjävla lång tid men jag har väl äntligen hittat mig själv, det behövdes milslånga resor, tusentals kronor och vänner som kommit och gått.
4 år av förvirring.

Och jag är väldigt lyckligt lottad att jag har hittat en man som har bestämt att han vill flytta med mig. Jag vet att det inte hade gjort någon av er i familjen särskilt lycklig om jag hade sagt "Jag har träffat en man och vi ska flytta till Polen."
Jag skulle göra det, men tur är att vi inte behöver.

Han tycker om Stockholm har han sagt. Och han håller på att lära sig svenska. Jag försöker lära mig polska men guuuud va svårt. Ibland hade det kanske varit lättare om jag hade bestämt mig att stadga mig med någon av samma nationalitet.
Men ni vet ju vid det här laget att jag ska ju alltid ta den svåra vägen här i livet.

Och det kommer gå bra.

Tur att sommaren snart är här, och när den är slut så ska vi boka biljetter och börja planera flytten till Stockholm.
Och sen, nästa mars..2012 så kommer vi vara där.

Jag saknar er alla så mycket.

Älskar er.

Puss