Jennifer

Håret är blött och droppar av rött balsam som jag inte hade orken att skölja ur ordentligt. en halvrökt cigg i mungipan och sippar på mitt ljumma kaffe med alldeles för lite socker i. Blir aldrig perfekt med sockret.
Låtsas att det är ett svindyrt italienskt istället för de 3 skedar Nescafe som blandats till en brunsvart sörja i en smutsig kaffekopp stulen från Starbucks.

Tänker tillbaka 10 år, vid 12års åldern var jag fortfarande rätt normal. Hade inte berörts av livets lustar och aldrig fått känna på hur det känns att leva. Jag ville jobba som advokat i New York.

Om 10 år vill jag vara lycklig. Njuta av livets goda. Men jag kommer aldrig komma dit om jag inte sätter lite fart.

Så nu har jag stoppat upp 3 duracell, en raket, och ett par små granater i arslet för nu jävlar ska det bli fart på mig.

Mailade 25 st olika mäklare idag. Vi borde få napp på något. Jag ska i veckan kolla upp universitet för det är nog det man måste göra, plugga, om man vill bli något här i världen. Försöker få tillbaka mina gamla ambitioner om att ta över världen igen. Det var en bra period i mitt liv.
Jag har ju alltid sagt att jag kommer bli berömd när jag blir "stor".

Kanske kommer jag som de flesta stora konstnärer att bli känd efter min död.

Allvarligt talat här, Numero uno på listan av prioriteringar när det gäller framgångar i mitt liv:

1. Flytta hemifrån. Igen. För femte gången på 3 år. Denna gång på riktigt och nu jävlar ska jag få ett hem.
2. Byta jobb. Jag ser mig själv om 10 år, fortfarande jobba som servititris, kedjerökandes med 5 odugliga barn och en man som lämnat mig för en sommarjobbande 18åring från något av våra exotiska land i Skandinavien. Jag måste UR resturang/barbranchen snart. Jag struntar i dricks. Jag vill ha ett liv.
4.Plugga. Ansöka till universiteten här i London. Inte för att jag vill utan för att jag tror faktiskt att jag måste svälja min stolthet här och nu.
5. Sluta röka. Har ju redan slutat bita på naglarna. Nu gnager jag mest utan att faktiskt bita av naglarna. Skithäftig känsla att klia sig själv i huvudet och det känns NÄSTAN som när någon annan gör det. Det här kommer jag hålla, det känner jag på mig.
..................
jag ger mig själv ETT ÅR. Innan nästa sommar är slut ska jag ha uppfyllt dessa. 

Iaf på boende, jobb och nagel fronten. Vill verkligen inte plugga. Känner ungefär samma känsla som när jag var 11år och blev mobbad för min usla klädstil som jag i början var jävligt stolt över men ångrade mig snabbt. Gröna manchester byxor, polotröja och en jeansväst över det med ett orange diadem som spännde över min stora, tjocka skalle. Kläderna ärvda och det ända som skulle kunna anses som trendigt på mig var mammas gamla gympaskor i märket Fila i marinblå fuskmocka. 
Jag vill inte gå till skolan. Försöker komma på en ursäkt. Ursäkter funkar aldrig. Man ska låtsas att man inte bryr sig, för man är ju fin ändå och alla andra är säkert bara avundsjuka för att dem inte vågar klä sig som dem vill.

JAG VILL HA PRASSELBYXOR MED ETT NIKEMÄRKE PÅ, STRING OCH PLATÅSKOR.

Så med den livsfilosofin har jag försökt köra med de senaste åren. prasselbyxor, string och platåskor. Hah det skulle säkert funka i dagens mode. Jag lovar. hah. BRING BACK THE 90´s!!!
Ne men skämt o sido.

Jag vill inte plugga, men jag antar att det finns inga ursäkter nu heller som kan låta mig slippa undan. Underverk kan ju hända. Jag tror inte att jag i denna situation kan glida omkring och låtsas som att jag inte bryr mig, är fin ändå och att alla är avundsjuka....

Jag funderar på fotografi, journalism eller något som har med textil att göra.

Mitt liv är på paus med några enstaka tillbakaspolningar då och då medans alla andra kör stenhårt på framspolningsknappen, och någonstans i framtiden, dåtiden, nuet..där står jag kvar och väntar på att något intressant ska hända.


Det är dags nu känner jag. Min vad som har kännts som en oändligt lång samling av vuxenpoäng är äntligen avklarad. Jag nådde 50000poäng och har avancerat upp till nästa nivå. Jag kan tvätta, diska, laga mat, komma i tid 7 dagar i rad, jag har sårat och blivit sårad, jag gråter till alla avslut i filmer om jag kan hålla mig vaken så länge, jag känner ibland en konstig pirrig känsla i magen när jag ser en bebis och jag tycker det är fullkomligt normalt att betala skatt. Jag har respekt och jag blir respekterad, jag kan hålla igång en konversation med en person 20 år äldre än mig i mer en 30 min utan att dö av uttråkighet och jag har lärt mig äta alla de maträtter som jag under min uppväxt hatat. oliver, svamp, rödvin etc. Jag föredrar kvalitet över kvantitet och jag tror jag börjar förstå meningen med livet.
Jepp. Jag klarade det.



Och med ett stort kliv så kliver jag upp ett steg på livstrappan och tar min plats i vuxenvärlden.

God natt mina kära!